Finalisterna i novelltävlingen!
Här är de tre bidragen som jag tyckte bäst om!
Det var som jag skrev innan riktigt svårt att välja ut tre, men jag valde de som var skrivna med mest
fantasi och inlevelse!
(Fick tyvärr in en del bidrag som var kopierade från Min Häst, inte så smart då min mamma har prenumererat på tidningen sen det allra första numret som gavs ut, jag har alltså läst varenda nummer av tidningen...)
Här är bidragen!
Bidrag nr.1
”Robin! Har du packat klart inför din resa?” sa hans far när han tittade in i stallet.
Robin himlade med ögonen. ”För sjunde gången; Ja, det har jag.”
”Är du helt säker på att du har med dig allt? Det är trots allt kungen du ska möta!” hans far lät orolig, men samtidigt stolt.
”Ja jag är säker, jag har dubbelkollat, och det är inte kungen, det är hans son”, rättade han.
”Fortfarande någon av kungligt blod, du måste se till att vara hövlig, okej?”
Robin stönade ”Ja. Jag har fattat” sa han aningen bittert, även om han visste att hans far menade väl. Hans far nickade och lämnade Robin ensam med de sju hästarna som stod i stallet. Hans familj var uppfödare av hästar, och en av dessa hästar var en gåva till kungarikets Prins Daniel, son till Kung Ulric Hager. Och Robin var den som skulle leverera hästen, något han var löjligt glad över. Det var få i kungariket som faktiskt hade träffat Prinsen, och det här var nog en chans han bara skulle få en gång i sitt liv. Att inte ta den hade varit korkat helt ärligt. Han tog fram den tunga sadeln och fick en gnäggning som svar när han spände fast remmen under hingstens mage. Alltid samma visa, han började undra om hans häst, vars namn råkade vara Hero, hade som mål att föra så mycket liv som möjligt innan han faktiskt satt upp. Han suckade och tog fram en grimma åt Prinsens häst, Lucy. Hon var helt klart lugnare än Hero, något som han hoppades skulle underlätta resan. Men han tog inget för givet, han visste att han inte var De Sex Gudarnas favorit, något han hade noterat de 17 år han levt. Men det fanns de som hade det värre, så han klagade inte(fast om man tänker på det så har han ju tur, det kanske är tur i oturen?)
Han trädde på grimman på Lucy och knäppte fast grimskaftet innan han ledde ut henne ur stallet och knöt fast skaftet i sadeln på Hero innan han satt upp. Packningen var fastsurrad och han manade Hero att gå förbi huset så han kunde säga hejdå. Hans far kom ut och pratade lite, frågade ännu en gång ifall han verkligen hade packat allting(något som Robin valde att ignorera) och fortsatte sedan att gå igenom hur Robin skulle göra för att inte råka förolämpa Prinsen. Tillslut fick han nog på babblet och red iväg efter att han snabbt sagt ”Hejdå!”.
Att rida var något han alltid gjort, det var lite svårt att undvika det faktiskt. Men det var ju inte som om det var något negativt, snarare tvärtom. Han växlade mellan att trava och att gallopera ett tag, och skrittade sedan. Han fick inte slita ut Lucy, en order han fått från sin far. Hon var en mycket vacker häst, men det var ju en självklarhet om hon var Prinsens blivande häst. Med sin kritvita päls och sina isblå ögon påminde hon om en snöstorm, precis som att hon kunde vara lika kraftfull som en. Hero däremot var kolsvart, hans ögon likaså, och var en väldigt stor häst. Kanske lite klumpigt när man skulle rida, men han användes som en arbetshäst varje dag, och en häst som Lucy skulle inte orka lika mycket, så det var praktiskt. Och om inte annat gjorde det ju Robin vig, men han var inte särskilt robust i varje fall, att vara smidig var hans ända försvar. Tja, det och att hans far tränat honom i fäktning då. Han skulle förhoppningsvis aldrig behöva använda den kunskapen, men bättre att vara förberedd på det oförväntade än att bli dödad.
När han stannade för att sova så tittade månen fram, och stjärnorna dansade över natthimlen medan han knöt fast hästarna och slog läger. Deras middag bestod av gräs och vatten från en bäck, och hans bestod utav bröd, och vatten från samma bäck. Han studerade kartan ett tag och konstaterade att de hade kommit halvvägs ungefär, om han red iväg tidigt nästa morgon så skulle han vara framme på eftermiddagen. När han väl drog filten över sig försvann han snabbt till drömmarnas land, där han drömde om dagen som snart skulle bli verklighet.
Första gången han hade sett slottet hade varit med hans mor, då de hade ett ärende i staden. Andra gången var med sin far då de skulle besöka en gammal vän. Båda gångerna hade han inte kommit ihåg så mycket, förutom slottet och en pojke han lekt med, han hade på något sätt lyckats hitta pojken igen andra gången han varit där, och även om han inte kommer ihåg hans namn så kommer han ihåg hans flammade röda hår. Det var en detalj som var svår att glömma faktiskt. Att se slottet igen fick honom att fundera på om han kanske ännu en gång skulle hitta samma pojke? När han red in genom portarna till staden så tittade han(utan att riktigt tänka på) det efter något rött i folkvimlet. Han fick dock avbryta sitt sökande då två riddare kom fram till honom med bryska miner.
”Är det du som kommer med Prinsens häst?” frågade den som var längst av de två.
”Ja, herrn”, svarade Robin så artigt han kunde, men hans nervositet hade övertaget.
Han blev eskorterad till slottet, och när han red in på slottsgården så fästes hans blick till de röda lockarna som en ung man hade. Tanken på att det kanske var samma person som pojken han lekt med när han var yngre var löjlig, men trots det så fanns den där i hans huvud. Men han var säker på att det inte var Prinsen, för bredvid honom stod ännu en ung man som hade betydligt vackrare kläder. Prins Daniel i egen hög person, en sällsynt syn. Den unge mannen med rött hår slutade inte att titta på Robin när han satt av, vilket endast stärkte hans misstankar. Robin bugade och tittade sedan lite tveksamt på Kungen innan han tog till orda.
”Mitt namn är Robin Munther, son till Arthur Munther. Jag har kommit för att leverera Prins Daniels häst” sa han med en röst som var aningen ostadigare än vad han önskat. Som sagt; inte De Sex Gudarnas favorit.
Utan att ens kasta sin blick på Robin så gick Prins Daniel fram till Lucy, och verkade faktiskt nöjd, vilket fick en vikt att lyfta från Robins rygg.
”Hon är mycket vacker, vad är hennes namn?” frågade Prins Daniel och strök Lucy över mulen.
”Hon svarar till namnet Lucy…” han fick aningen panik innan han lade till ”… min Prins”, eller något liknande (han spenderade lite tid att faktiskt notera vad som hände, han var upptagen med att snegla på den unge mannen med rött hår).
Men Prinsen och Kungen verkade inte ha märkt något när han sa det, utan Kungen beordrade en betjänt att föra hästen till stallet och ta hand om den. Efter en kort nick och bugning så fördes Lucy iväg, när hon gick hade hon huvudet vänt mot Robin hela tiden, och gnäggade ungefär som för att fråga ”Vart för dem mig?”.
”Är det något på mitt ansikte?” frågade mannen med rött hår efter att han sett hur Robin tittade på honom, och Robin ryckte till och skakade nervöst på huvudet med en rodnad som spred sig över sina kinder.
”Nej” sa han snabbt, och fortsatte efter han tagit ett andetag: ”Du liknar bara någon jag känner- eller kände, eller-” babblade han, utan att själv knappt förstå något vad han sa, men mannen skrattade bara dovt, sedan såg båda att Prins Daniel tittade aningen misstänksamt på dem båda, och de blev knäpptysta.
Prinsen stönade, drog en hand över sitt ansikte och började gå mot slottet, medan han muttrade något i stil med ”Bra, två knäppisar…”
De följde honom med blicken tills han kommit utanför hörhåll, och bröt ihop i ett skratt.
”Du heter Robin, eller hur?” sa mannen tillslut.
”Ja” sa Robin och log.
Mannen räckte fram sin hand ”Oliver Walter, trevligt att råkas”
Robin himlade med ögonen. ”För sjunde gången; Ja, det har jag.”
”Är du helt säker på att du har med dig allt? Det är trots allt kungen du ska möta!” hans far lät orolig, men samtidigt stolt.
”Ja jag är säker, jag har dubbelkollat, och det är inte kungen, det är hans son”, rättade han.
”Fortfarande någon av kungligt blod, du måste se till att vara hövlig, okej?”
Robin stönade ”Ja. Jag har fattat” sa han aningen bittert, även om han visste att hans far menade väl. Hans far nickade och lämnade Robin ensam med de sju hästarna som stod i stallet. Hans familj var uppfödare av hästar, och en av dessa hästar var en gåva till kungarikets Prins Daniel, son till Kung Ulric Hager. Och Robin var den som skulle leverera hästen, något han var löjligt glad över. Det var få i kungariket som faktiskt hade träffat Prinsen, och det här var nog en chans han bara skulle få en gång i sitt liv. Att inte ta den hade varit korkat helt ärligt. Han tog fram den tunga sadeln och fick en gnäggning som svar när han spände fast remmen under hingstens mage. Alltid samma visa, han började undra om hans häst, vars namn råkade vara Hero, hade som mål att föra så mycket liv som möjligt innan han faktiskt satt upp. Han suckade och tog fram en grimma åt Prinsens häst, Lucy. Hon var helt klart lugnare än Hero, något som han hoppades skulle underlätta resan. Men han tog inget för givet, han visste att han inte var De Sex Gudarnas favorit, något han hade noterat de 17 år han levt. Men det fanns de som hade det värre, så han klagade inte(fast om man tänker på det så har han ju tur, det kanske är tur i oturen?)
Han trädde på grimman på Lucy och knäppte fast grimskaftet innan han ledde ut henne ur stallet och knöt fast skaftet i sadeln på Hero innan han satt upp. Packningen var fastsurrad och han manade Hero att gå förbi huset så han kunde säga hejdå. Hans far kom ut och pratade lite, frågade ännu en gång ifall han verkligen hade packat allting(något som Robin valde att ignorera) och fortsatte sedan att gå igenom hur Robin skulle göra för att inte råka förolämpa Prinsen. Tillslut fick han nog på babblet och red iväg efter att han snabbt sagt ”Hejdå!”.
Att rida var något han alltid gjort, det var lite svårt att undvika det faktiskt. Men det var ju inte som om det var något negativt, snarare tvärtom. Han växlade mellan att trava och att gallopera ett tag, och skrittade sedan. Han fick inte slita ut Lucy, en order han fått från sin far. Hon var en mycket vacker häst, men det var ju en självklarhet om hon var Prinsens blivande häst. Med sin kritvita päls och sina isblå ögon påminde hon om en snöstorm, precis som att hon kunde vara lika kraftfull som en. Hero däremot var kolsvart, hans ögon likaså, och var en väldigt stor häst. Kanske lite klumpigt när man skulle rida, men han användes som en arbetshäst varje dag, och en häst som Lucy skulle inte orka lika mycket, så det var praktiskt. Och om inte annat gjorde det ju Robin vig, men han var inte särskilt robust i varje fall, att vara smidig var hans ända försvar. Tja, det och att hans far tränat honom i fäktning då. Han skulle förhoppningsvis aldrig behöva använda den kunskapen, men bättre att vara förberedd på det oförväntade än att bli dödad.
När han stannade för att sova så tittade månen fram, och stjärnorna dansade över natthimlen medan han knöt fast hästarna och slog läger. Deras middag bestod av gräs och vatten från en bäck, och hans bestod utav bröd, och vatten från samma bäck. Han studerade kartan ett tag och konstaterade att de hade kommit halvvägs ungefär, om han red iväg tidigt nästa morgon så skulle han vara framme på eftermiddagen. När han väl drog filten över sig försvann han snabbt till drömmarnas land, där han drömde om dagen som snart skulle bli verklighet.
Första gången han hade sett slottet hade varit med hans mor, då de hade ett ärende i staden. Andra gången var med sin far då de skulle besöka en gammal vän. Båda gångerna hade han inte kommit ihåg så mycket, förutom slottet och en pojke han lekt med, han hade på något sätt lyckats hitta pojken igen andra gången han varit där, och även om han inte kommer ihåg hans namn så kommer han ihåg hans flammade röda hår. Det var en detalj som var svår att glömma faktiskt. Att se slottet igen fick honom att fundera på om han kanske ännu en gång skulle hitta samma pojke? När han red in genom portarna till staden så tittade han(utan att riktigt tänka på) det efter något rött i folkvimlet. Han fick dock avbryta sitt sökande då två riddare kom fram till honom med bryska miner.
”Är det du som kommer med Prinsens häst?” frågade den som var längst av de två.
”Ja, herrn”, svarade Robin så artigt han kunde, men hans nervositet hade övertaget.
Han blev eskorterad till slottet, och när han red in på slottsgården så fästes hans blick till de röda lockarna som en ung man hade. Tanken på att det kanske var samma person som pojken han lekt med när han var yngre var löjlig, men trots det så fanns den där i hans huvud. Men han var säker på att det inte var Prinsen, för bredvid honom stod ännu en ung man som hade betydligt vackrare kläder. Prins Daniel i egen hög person, en sällsynt syn. Den unge mannen med rött hår slutade inte att titta på Robin när han satt av, vilket endast stärkte hans misstankar. Robin bugade och tittade sedan lite tveksamt på Kungen innan han tog till orda.
”Mitt namn är Robin Munther, son till Arthur Munther. Jag har kommit för att leverera Prins Daniels häst” sa han med en röst som var aningen ostadigare än vad han önskat. Som sagt; inte De Sex Gudarnas favorit.
Utan att ens kasta sin blick på Robin så gick Prins Daniel fram till Lucy, och verkade faktiskt nöjd, vilket fick en vikt att lyfta från Robins rygg.
”Hon är mycket vacker, vad är hennes namn?” frågade Prins Daniel och strök Lucy över mulen.
”Hon svarar till namnet Lucy…” han fick aningen panik innan han lade till ”… min Prins”, eller något liknande (han spenderade lite tid att faktiskt notera vad som hände, han var upptagen med att snegla på den unge mannen med rött hår).
Men Prinsen och Kungen verkade inte ha märkt något när han sa det, utan Kungen beordrade en betjänt att föra hästen till stallet och ta hand om den. Efter en kort nick och bugning så fördes Lucy iväg, när hon gick hade hon huvudet vänt mot Robin hela tiden, och gnäggade ungefär som för att fråga ”Vart för dem mig?”.
”Är det något på mitt ansikte?” frågade mannen med rött hår efter att han sett hur Robin tittade på honom, och Robin ryckte till och skakade nervöst på huvudet med en rodnad som spred sig över sina kinder.
”Nej” sa han snabbt, och fortsatte efter han tagit ett andetag: ”Du liknar bara någon jag känner- eller kände, eller-” babblade han, utan att själv knappt förstå något vad han sa, men mannen skrattade bara dovt, sedan såg båda att Prins Daniel tittade aningen misstänksamt på dem båda, och de blev knäpptysta.
Prinsen stönade, drog en hand över sitt ansikte och började gå mot slottet, medan han muttrade något i stil med ”Bra, två knäppisar…”
De följde honom med blicken tills han kommit utanför hörhåll, och bröt ihop i ett skratt.
”Du heter Robin, eller hur?” sa mannen tillslut.
”Ja” sa Robin och log.
Mannen räckte fram sin hand ”Oliver Walter, trevligt att råkas”
Att prata med Oliver var avslappnande för Robin, och han sov hos honom innan han gav sig av hemåt på morgonen (efter att ha lovat att komma tillbaka, såklart). Det gick snabbare att ta sig hem än dit då han bara hade en häst med sig nu, och Hero var nästan onödigt pigg. Hans far välkomnade honom, och de åt en aningen sen middag. Dagarna gick, allt flöt på som vanligt, tills en ryttare kom till gården.
”Jag söker Robin Munther, finns han här?” frågade ryttaren, utan att ens sitta av. Robin tittade på honom ett tag innan han svarade.
”Jag är Robin Munther, vad är ditt ärende?” sa han, utan att tilltala honom med någon titel då han lika gärna kunde vara en betjänt som en soldat.
”Kungen begär din närvaro vid slottet, det är något problem med Prins Daniels häst Lucy”
En rysning klättrade längs hans rygg när han nickade, och gick snabbt för att prata med sin far. När han kom tillbaka hade han en väska hängande på axeln och gjorde i ordning Hero för resan. Meddelaren väntade tåla modigt på honom, utan att Robin riktigt visste varför, han var fullt kapabel till att ta sig till slottet ensam.
Tillslut satt han upp och de gav sig iväg, den här gången hoppade han över att säga hejdå till sin far, han var tvungen att ta sig till slottet utan att slösa tid.
När de stannade för att låta hästarna dricka så frågade han om mer detaljer angående Lucy.
”Hon vägrar dricka och äta, när Prinsen tar ut henne för att rida vägrar hon lyda hans order, och hon lyfter inte ens huvudet för att gnägga.”
Robin rynkade pannan medan han tänkte igenom möjliga sjukdomar.
När de kom fram så märkte han snabbt vad som var fel, för Lucy verkade frisk som en nötkärna när han såg henne. Han märkte snabbt alla andras reaktioner, ungefär som om han använt magi (vilket kunde straffas med döden). Han log och strök stoet över mulen innan han vände sig mot Prinsen som såg aningen bitter ut bakom honom. Även Oliver var där, och han log som en hälsning.
”Det är inget att oroa sig för, hon är bara inte van vid sitt nya hem och verkar ha ett behov av att ha någon bekant i närheten” förklarade han.
Prinsen suckade, yttrade inte ett ord, och gick iväg. Robin tittade förvånat efter honom, hade han gjort något fel? Oliver delade hans förvånade blick innan han skyndade sig efter Prinsen.
Robin ryktade Lucy när Kungen kom in i stallet, och bad Robin komma ut från hennes spilta.
”Jag har hört om hennes tillstånd från Daniel” sa han och tittade menande på Lucy. ”Därför ställer jag frågan, Robin Munther, skulle du vilja stanna här på slottet och ta hand om Lucy, och även andra hästar?” Robin visste mycket väl att Kungens ord var mer en order än en fråga, men han hade ingen anledning till att tacka nej.
”Det skulle vara en ära, min herre” sa han och log.
”Jag söker Robin Munther, finns han här?” frågade ryttaren, utan att ens sitta av. Robin tittade på honom ett tag innan han svarade.
”Jag är Robin Munther, vad är ditt ärende?” sa han, utan att tilltala honom med någon titel då han lika gärna kunde vara en betjänt som en soldat.
”Kungen begär din närvaro vid slottet, det är något problem med Prins Daniels häst Lucy”
En rysning klättrade längs hans rygg när han nickade, och gick snabbt för att prata med sin far. När han kom tillbaka hade han en väska hängande på axeln och gjorde i ordning Hero för resan. Meddelaren väntade tåla modigt på honom, utan att Robin riktigt visste varför, han var fullt kapabel till att ta sig till slottet ensam.
Tillslut satt han upp och de gav sig iväg, den här gången hoppade han över att säga hejdå till sin far, han var tvungen att ta sig till slottet utan att slösa tid.
När de stannade för att låta hästarna dricka så frågade han om mer detaljer angående Lucy.
”Hon vägrar dricka och äta, när Prinsen tar ut henne för att rida vägrar hon lyda hans order, och hon lyfter inte ens huvudet för att gnägga.”
Robin rynkade pannan medan han tänkte igenom möjliga sjukdomar.
När de kom fram så märkte han snabbt vad som var fel, för Lucy verkade frisk som en nötkärna när han såg henne. Han märkte snabbt alla andras reaktioner, ungefär som om han använt magi (vilket kunde straffas med döden). Han log och strök stoet över mulen innan han vände sig mot Prinsen som såg aningen bitter ut bakom honom. Även Oliver var där, och han log som en hälsning.
”Det är inget att oroa sig för, hon är bara inte van vid sitt nya hem och verkar ha ett behov av att ha någon bekant i närheten” förklarade han.
Prinsen suckade, yttrade inte ett ord, och gick iväg. Robin tittade förvånat efter honom, hade han gjort något fel? Oliver delade hans förvånade blick innan han skyndade sig efter Prinsen.
Robin ryktade Lucy när Kungen kom in i stallet, och bad Robin komma ut från hennes spilta.
”Jag har hört om hennes tillstånd från Daniel” sa han och tittade menande på Lucy. ”Därför ställer jag frågan, Robin Munther, skulle du vilja stanna här på slottet och ta hand om Lucy, och även andra hästar?” Robin visste mycket väl att Kungens ord var mer en order än en fråga, men han hade ingen anledning till att tacka nej.
”Det skulle vara en ära, min herre” sa han och log.
Bidrag nr.2
Emma är en vanlig 13-årig tjej, eller det var det hon trodde. Det hon inte visste var att hon hade en hemlig kraft som gjorde att hon kunde prata med hästar, den var väldigt svår att använde och fungerade bara ibland när man minst anade. Det va en kraft som endast hennes mormor visste om. Hennes föräldrar var döda sen tio år tillbaka, så hon visste inte mycket om dom. Hon hade sen dess bott hos sin mormor.
Emma hade en dröm, som många andra tjejer i hennes ålder, att få en egen häst. Hon har drömt om det i många år, men hennes mormor är väldigt fattig och skulle inte ha råd att köpa en häst åt henne. Så i några år hade hon sparat varenda lilla krona som hon tjänat ihop...
Det var morgon hemma hos Emma, hon hade nyligen vaknat och satt vid matbordet och åt sin frukost. Samtidigt kollade hon i dagens tidning. Hennes ögon fastnade när hon såg några annonser på ponnyer tillsalu. Men alla va för dyra för henne, hon suckade kort och fortsatte bläddra tills hon hörde att det knarrade i trapporna bakom henne. Hon vände på huvudet och såg att det va hennes mormor som vaknat.
- Godmorgon, sa hon glatt och log mot sin mormor.
- Godmorgon gumman, svarade hon sitt barnbarn.
Emmas ögon föll ner i tidningen igen tills hon läst klart den, då sköt hon ut stolen och reste sig upp.
- Jag går ut lite, sa hon och kollade på sin mormor som nickade till svar.
Hon satte snabbt på sig sina skor och öppnade dörren, hon gick ut och sköt igen dörren bakom sig. Hon gick ner för trappan och började gå mot den gamla ladugården. Hon öppnade den stora svarta dörren och gick in. Det fanns gamla bås som kossorna stått i förr i tiden.
Emma drömde sig bort och tänkte att det skulle bli ett perfekt stall åt hennes, förhoppningsvis, framtida häst. Det blev tyst en stund, tills hon plötsligt hörde ett konstigt ljud. Emma vaknade upp ur sin dröm och gick ut genom dörren. Hon hörde ljudet igen, något som lät en gnäggnade häst. Hon gick mot hållet hon hörde ljudet ifrån. Hon gick in i den täta skogen, sen hörde hon ljudet igen. Nu var hon helt säker på att det var ett gnäggande. Hon gick längre in i skogen och såg en mörk silluett, desto närmre hon kom desto tydligare såg hon att det verkligen var en häst. Hon närmade sig sakta så att hästen inte skulle bli nervös eller rädd. När hon var precis framför hästen stannade hon och satte fram sin hand. Hästen luktade på den och drog sedan tillbaka huvudet.
Emma grandskade hästen och såg att den hade fastnat med ena benet i en hög med grenar och andra saker. Hon böjde sig ner och började ta bort grenarna.
När alla grenarna äntligen va borta letade hon reda på ett gammalt rep som hände på en kvist och knöt det till en grimma och satte på hästen. Hästen gjorde ingenting när hon satte på den, så hon tvekade inte och gick sakta iväg. Hon kollade på benet som setat fast, men det verkade inte vara någon fara. Så hon letade reda på en liten stig som gick tillbaka till gården. När hon väl kom ut från skogen knöt hon fast hästen i en krok och sprang till huset.
Hon öppnade snabbt dörren och såg sin mormor sitta vid matbordet.
- Mormor, mormor! Jag hittade en häst i skogen, den satt fast. Och jag hjälpte den och nu står den utanför! sa hon snabbt och ivrigt.
- Ta det lite lugnt gumman, svarade hennes mormor lugnt.
- Sa du att du hittat en häst i skogen? frågade hon sedan.
Emma nickade ivrigt.
- Kom så går vi ut och tittar på den då, sa hennes mormor efter ett tag. Så hon satte på sig ett par skor och följde efter Emma.
Emma skyndade sig ut till hästen.
Hennes mormor granskade hästen snabbt.
- Den ser fin ut, men tänk på att den kan ha en ägare, sa hon och kollade allvarligt på Emma.
Emma nickade sakta, hon trodde också att hon hade det, med tanke på att den inte var så mager.
Emma stod där och beundrade hästen, helt plötsligt hörde hon något. Det var någon som sa något, men det var oklart vad det var som hon hörde. Hon koncentrerade sig och hörde något som lät som "tack för att du räddade mig". Hon förstod inte vart ifrån orden kom. Hon kollade sig omkring men såg ingen i närheten. Sen kollade hon på hästen som kollade på henne med en vänlig blick.
Efter ett tag kom Emma på att...
- Mormor, jag tror jag kan tala med hästar, sa hon och kollade förvånat på sin mormor som nickade med ett leende på sina läppar.
Emma blev väldigt förvånad.
- Jag antar att vi måste leta efter hennes ägare? Frågade hon sedan med sorgsen blick.
- Ja, tyvärr är det nog så, svarade hennes mormor.
Och sökandet började, dom tog kontakt med polisen och satta upp lappar runt om i stan och på landet. Dom väntade en vecka, men ingen hörde av sig.
Emma började se ett större hopp om att hästen kanske var hennes nu, och hoppet blev större och större för varje dag som gick. Dom hade byggt en box åt henne och fixat ordning så att hon kunde bo i ladugården, och Emma pysslade om henne väldigt bra. Hennes mormor fattade nu att hon verkligen kunde ta hand om en häst.
Efter två veckor ringde det i telefonen, Emma svarade snabbt. Det var från polisen. Dom hade inte fått in någon anmälan om hästen, och sa att hon ny tillhörde Emma. Emma blev överlyckligt och lade ifrån sig telefonen efter ett stort tack till polisen.
Hennes mormor stod bredvid henne och kollade på henne med ett stort leende på sina läppar.
- Nåå, vad sa dom? frågade hon lugnt.
- Hon, hon.... Emma kunde nästan inte prata för att hon var så lycklig. Hon är min nu! sa hon glatt efter ett tag.
- Men du vet att jag inte kan ge så många bidrag till dig, så betalning för du klara av själv, sa hennes mormor allvarligt.
Emma nickade, hon visste att det var hårt jobb att ha en egen häst, men det hade hon längtat efter länge.
Hon blev lika förvånad varje gång som hennes kraft slog igång, men hon njöt när hon hörde vad Flingan, namnet som stoet fått, sa. Hon lärde sig att leva med det och det störde henne inte längre på det.
Emma hade en dröm, som många andra tjejer i hennes ålder, att få en egen häst. Hon har drömt om det i många år, men hennes mormor är väldigt fattig och skulle inte ha råd att köpa en häst åt henne. Så i några år hade hon sparat varenda lilla krona som hon tjänat ihop...
Det var morgon hemma hos Emma, hon hade nyligen vaknat och satt vid matbordet och åt sin frukost. Samtidigt kollade hon i dagens tidning. Hennes ögon fastnade när hon såg några annonser på ponnyer tillsalu. Men alla va för dyra för henne, hon suckade kort och fortsatte bläddra tills hon hörde att det knarrade i trapporna bakom henne. Hon vände på huvudet och såg att det va hennes mormor som vaknat.
- Godmorgon, sa hon glatt och log mot sin mormor.
- Godmorgon gumman, svarade hon sitt barnbarn.
Emmas ögon föll ner i tidningen igen tills hon läst klart den, då sköt hon ut stolen och reste sig upp.
- Jag går ut lite, sa hon och kollade på sin mormor som nickade till svar.
Hon satte snabbt på sig sina skor och öppnade dörren, hon gick ut och sköt igen dörren bakom sig. Hon gick ner för trappan och började gå mot den gamla ladugården. Hon öppnade den stora svarta dörren och gick in. Det fanns gamla bås som kossorna stått i förr i tiden.
Emma drömde sig bort och tänkte att det skulle bli ett perfekt stall åt hennes, förhoppningsvis, framtida häst. Det blev tyst en stund, tills hon plötsligt hörde ett konstigt ljud. Emma vaknade upp ur sin dröm och gick ut genom dörren. Hon hörde ljudet igen, något som lät en gnäggnade häst. Hon gick mot hållet hon hörde ljudet ifrån. Hon gick in i den täta skogen, sen hörde hon ljudet igen. Nu var hon helt säker på att det var ett gnäggande. Hon gick längre in i skogen och såg en mörk silluett, desto närmre hon kom desto tydligare såg hon att det verkligen var en häst. Hon närmade sig sakta så att hästen inte skulle bli nervös eller rädd. När hon var precis framför hästen stannade hon och satte fram sin hand. Hästen luktade på den och drog sedan tillbaka huvudet.
Emma grandskade hästen och såg att den hade fastnat med ena benet i en hög med grenar och andra saker. Hon böjde sig ner och började ta bort grenarna.
När alla grenarna äntligen va borta letade hon reda på ett gammalt rep som hände på en kvist och knöt det till en grimma och satte på hästen. Hästen gjorde ingenting när hon satte på den, så hon tvekade inte och gick sakta iväg. Hon kollade på benet som setat fast, men det verkade inte vara någon fara. Så hon letade reda på en liten stig som gick tillbaka till gården. När hon väl kom ut från skogen knöt hon fast hästen i en krok och sprang till huset.
Hon öppnade snabbt dörren och såg sin mormor sitta vid matbordet.
- Mormor, mormor! Jag hittade en häst i skogen, den satt fast. Och jag hjälpte den och nu står den utanför! sa hon snabbt och ivrigt.
- Ta det lite lugnt gumman, svarade hennes mormor lugnt.
- Sa du att du hittat en häst i skogen? frågade hon sedan.
Emma nickade ivrigt.
- Kom så går vi ut och tittar på den då, sa hennes mormor efter ett tag. Så hon satte på sig ett par skor och följde efter Emma.
Emma skyndade sig ut till hästen.
Hennes mormor granskade hästen snabbt.
- Den ser fin ut, men tänk på att den kan ha en ägare, sa hon och kollade allvarligt på Emma.
Emma nickade sakta, hon trodde också att hon hade det, med tanke på att den inte var så mager.
Emma stod där och beundrade hästen, helt plötsligt hörde hon något. Det var någon som sa något, men det var oklart vad det var som hon hörde. Hon koncentrerade sig och hörde något som lät som "tack för att du räddade mig". Hon förstod inte vart ifrån orden kom. Hon kollade sig omkring men såg ingen i närheten. Sen kollade hon på hästen som kollade på henne med en vänlig blick.
Efter ett tag kom Emma på att...
- Mormor, jag tror jag kan tala med hästar, sa hon och kollade förvånat på sin mormor som nickade med ett leende på sina läppar.
Emma blev väldigt förvånad.
- Jag antar att vi måste leta efter hennes ägare? Frågade hon sedan med sorgsen blick.
- Ja, tyvärr är det nog så, svarade hennes mormor.
Och sökandet började, dom tog kontakt med polisen och satta upp lappar runt om i stan och på landet. Dom väntade en vecka, men ingen hörde av sig.
Emma började se ett större hopp om att hästen kanske var hennes nu, och hoppet blev större och större för varje dag som gick. Dom hade byggt en box åt henne och fixat ordning så att hon kunde bo i ladugården, och Emma pysslade om henne väldigt bra. Hennes mormor fattade nu att hon verkligen kunde ta hand om en häst.
Efter två veckor ringde det i telefonen, Emma svarade snabbt. Det var från polisen. Dom hade inte fått in någon anmälan om hästen, och sa att hon ny tillhörde Emma. Emma blev överlyckligt och lade ifrån sig telefonen efter ett stort tack till polisen.
Hennes mormor stod bredvid henne och kollade på henne med ett stort leende på sina läppar.
- Nåå, vad sa dom? frågade hon lugnt.
- Hon, hon.... Emma kunde nästan inte prata för att hon var så lycklig. Hon är min nu! sa hon glatt efter ett tag.
- Men du vet att jag inte kan ge så många bidrag till dig, så betalning för du klara av själv, sa hennes mormor allvarligt.
Emma nickade, hon visste att det var hårt jobb att ha en egen häst, men det hade hon längtat efter länge.
Hon blev lika förvånad varje gång som hennes kraft slog igång, men hon njöt när hon hörde vad Flingan, namnet som stoet fått, sa. Hon lärde sig att leva med det och det störde henne inte längre på det.
Bidrag nr.3
Handling: Malin är en tjej som älskar hästar. Hon har sin Mustang Flicka på ridskolan i samhället. Men en dag fick hon höra att den skulle stängas. Hon och hennes kompisar Essi och Alexii som oxå har sina hästar där får ppanik. Var ska de ställa hästarna nu då?. Om de hjälps åt så kanske de hittar ett stall till alla tre....
Jag satt och lyssnade på One Thing av One Direction som vanligt i sängen. Sen hörde jag mamma ropa att maten var klar.
Jag hoppade direkt ur sängen. Det var lördag. Mamma brukar alltid göra tacos på lördagar.
När jag kommer ner står tacos uppdukat på bordet. Pappa satt vid bordet och väntade.
När vi hade ätit klart gick jag upp igen. Hade ett sms från Essi det stog: //Kom fort t ridskolan//
Jag blev orolig,Men jag skyndade mig till ridskolan. Jag tog cykeln. När jag kom fram stog Essi och Alexxi utanför stallet och såg oroliga ut.
"Vad har hänt?" frågade jag oroligt.
"Vi vet inte" sa Essi.
"Rickard sa till mig att hämta er" sa Alexxi
"Se där komer han ju!" utbrast jag
(Rickard är ägaren och ridläraren på ridskolan)
" Tjejer, vi har en tråkig nyhet att säga er" sa han ledset
"Vad?" sa Alex (de kallar Alexxi för Alex)
"Jo, ni vet ju att det inte är så många som har hästar här" sa han
"Ja det är bara vi och några till som har privat hästar här, sen är det ridskolehästarna" sa Essi
"Det är så att vi måste stänga ridskolan om 1 månad, vi har inte råd längre" sa han enkelt
"Åhh.NEJ, " utbrats jag helt plötsligt
"Åh Jo, det är sant" sa han sen
"Men vart ska våra hästar stå då?" frågade Alex honom
"Det är tyvårr inte vårat problem Alex" sa han sen lite halvt arg
"INTE VÅRAT PROBLEM!, Det är ju ni som har köpt in så mycket ponnyer. Kan ni inte bara sälja några!" sa Essi
"Men vilka ska vi sälja då!" sa Rickard argt
"Sälj Jocke och Tullie" sa Alex
"Visst, men går det inte bra så måste vi stänga, Det är lika bra att ni tittar efter nya stall ifall." sa han och gick
Nästa dag såg Malin en annons i tidningen om at ridskola säljer ponnyer.
De var bilder på Jocke o Tullie
Jag cyklade som vanligt till ridskolan för att ta hand om Flicka, Essi och Alex var oxå där.
"Ska vi ut och rida?" frågae Essi.
"JA!" sa jag glatt
"Kom så går vi in till stallet" sa Alex
När vi kom ner till stallet där vi har våra hästar så gick alla in till sin egen häst. Jag till Flicka, Alex till Nadja och Essi till Pipen
När vi sadlat och tränsat går vi ut utanför stallet. Alla hoppar upp.
"Vi rider stigen runt alla husen" sa Essi
"Essi!, är du tokig det kommer ta 2 timmar minst!" utbrast Alex
"Äsch, vi har tid Alex" sa jag lugnande
"Okej" sa Alex.
Vi red ut runt alla husen,Vi träffade på många nyfikna barn som ville klappa hästarna.
Alex hade rätt.Det tog lite mer än 2 timmar att rida runt.
När vi var klara åkte vi hem till Alex. Hennes mamma bjöd på fika och sen gick vi upp till Alex rum för att leta efter stall ifall ridskolan stänges
Vi hittade några stall som passade dem alla tre. . Då ringde vi upp dem och vi fastnade direkt. De var mycket bättre än ridskolan och billigare.
Då ringde vi till Rickard för att säga till honom att de skulle säga upp boxarna där.Han blev inte förvånad.
Nästa dag flyttade de hästarna från ridskolan till Stall Solros.
De tyckte direkt att de var mycket trevligare där. Ägaren flyttade på 1 av sina egna hästar så de fick ha box brevid varandra.
Sen blev de bjudna på fika.
Malin,Alex och Essi har glömt bort att de var för 5 timmar sen ledsna över att ridskolan skulle stängas.
De hade sina hästar där tills de växte ur hästarna. Då kom de på idén! De skulle spara sina pengar för att köpa en varsin häst till!. De gjorde dem. De tog 1 år för dem allesammans att spara pengar. Då köpte de en häst var. Flicka,Pipen och Nadja är såklart kvar.
På så sett kunnde de vara kvar på Stall Solros till de fick pengar nog att köpa sig egna hus. Då var de 20 år. Malin köpte ett hus med stall.Där hade alla sina hästar och de var glada och friska varje dag.
Jag satt och lyssnade på One Thing av One Direction som vanligt i sängen. Sen hörde jag mamma ropa att maten var klar.
Jag hoppade direkt ur sängen. Det var lördag. Mamma brukar alltid göra tacos på lördagar.
När jag kommer ner står tacos uppdukat på bordet. Pappa satt vid bordet och väntade.
När vi hade ätit klart gick jag upp igen. Hade ett sms från Essi det stog: //Kom fort t ridskolan//
Jag blev orolig,Men jag skyndade mig till ridskolan. Jag tog cykeln. När jag kom fram stog Essi och Alexxi utanför stallet och såg oroliga ut.
"Vad har hänt?" frågade jag oroligt.
"Vi vet inte" sa Essi.
"Rickard sa till mig att hämta er" sa Alexxi
"Se där komer han ju!" utbrast jag
(Rickard är ägaren och ridläraren på ridskolan)
" Tjejer, vi har en tråkig nyhet att säga er" sa han ledset
"Vad?" sa Alex (de kallar Alexxi för Alex)
"Jo, ni vet ju att det inte är så många som har hästar här" sa han
"Ja det är bara vi och några till som har privat hästar här, sen är det ridskolehästarna" sa Essi
"Det är så att vi måste stänga ridskolan om 1 månad, vi har inte råd längre" sa han enkelt
"Åhh.NEJ, " utbrats jag helt plötsligt
"Åh Jo, det är sant" sa han sen
"Men vart ska våra hästar stå då?" frågade Alex honom
"Det är tyvårr inte vårat problem Alex" sa han sen lite halvt arg
"INTE VÅRAT PROBLEM!, Det är ju ni som har köpt in så mycket ponnyer. Kan ni inte bara sälja några!" sa Essi
"Men vilka ska vi sälja då!" sa Rickard argt
"Sälj Jocke och Tullie" sa Alex
"Visst, men går det inte bra så måste vi stänga, Det är lika bra att ni tittar efter nya stall ifall." sa han och gick
Nästa dag såg Malin en annons i tidningen om at ridskola säljer ponnyer.
De var bilder på Jocke o Tullie
Jag cyklade som vanligt till ridskolan för att ta hand om Flicka, Essi och Alex var oxå där.
"Ska vi ut och rida?" frågae Essi.
"JA!" sa jag glatt
"Kom så går vi in till stallet" sa Alex
När vi kom ner till stallet där vi har våra hästar så gick alla in till sin egen häst. Jag till Flicka, Alex till Nadja och Essi till Pipen
När vi sadlat och tränsat går vi ut utanför stallet. Alla hoppar upp.
"Vi rider stigen runt alla husen" sa Essi
"Essi!, är du tokig det kommer ta 2 timmar minst!" utbrast Alex
"Äsch, vi har tid Alex" sa jag lugnande
"Okej" sa Alex.
Vi red ut runt alla husen,Vi träffade på många nyfikna barn som ville klappa hästarna.
Alex hade rätt.Det tog lite mer än 2 timmar att rida runt.
När vi var klara åkte vi hem till Alex. Hennes mamma bjöd på fika och sen gick vi upp till Alex rum för att leta efter stall ifall ridskolan stänges
Vi hittade några stall som passade dem alla tre. . Då ringde vi upp dem och vi fastnade direkt. De var mycket bättre än ridskolan och billigare.
Då ringde vi till Rickard för att säga till honom att de skulle säga upp boxarna där.Han blev inte förvånad.
Nästa dag flyttade de hästarna från ridskolan till Stall Solros.
De tyckte direkt att de var mycket trevligare där. Ägaren flyttade på 1 av sina egna hästar så de fick ha box brevid varandra.
Sen blev de bjudna på fika.
Malin,Alex och Essi har glömt bort att de var för 5 timmar sen ledsna över att ridskolan skulle stängas.
De hade sina hästar där tills de växte ur hästarna. Då kom de på idén! De skulle spara sina pengar för att köpa en varsin häst till!. De gjorde dem. De tog 1 år för dem allesammans att spara pengar. Då köpte de en häst var. Flicka,Pipen och Nadja är såklart kvar.
På så sett kunnde de vara kvar på Stall Solros till de fick pengar nog att köpa sig egna hus. Då var de 20 år. Malin köpte ett hus med stall.Där hade alla sina hästar och de var glada och friska varje dag.
Rösta på det bidraget som du tyckte bäst om genom att lämna en kommentar med siffran som står ovanför novellen :)
Du kan rösta fram till den 25:e augusti! Du har hela den 25:e på dig att rösta och den 26:e publiceras vinnaren!
